Berättelsen om den första Apollo tar sin början i det tidiga 1960-talet, en tid då visionen om en sammanlänkad Östersjöregion började ta form på allvar. Det var Rederi AB Slite och dess karismatiske ledare Carl-Bertil Myrsten som lade beställningen på fartyget vid Sölvesborgs Varv i Blekinge. Ambitionen var hög; man ville skapa en modern bil- och passagerarfärja som kunde utmana de existerande transporterna mellan Sverige och Finland. Byggnadsprocessen i Sölvesborg blev dock långt mer problematisk än vad både varvet och beställaren förutsett. Som ett av de första renodlade färjebyggena för det mindre varvet stötte man på betydande tekniska hinder, främst relaterade till maskineriet och fartygets stabilitet, vilket ledde till upprepade förseningar. När Apollo slutligen sjösattes 1964 var hon omkring 63 meter lång och utrustad med två Deutz-dieselmotorer, men leveransen drog ut så långt på tiden att hon missade stora delar av den viktiga sommarsäsongen, vilket skapade en ekonomisk uppförsbacke redan från start.
Trots den svåra födseln blev Apollo en central gestalt i den tidiga Viking-flottan. Hon målades i den numera ikoniska röda färgen och sattes i trafik på rutten mellan Gräddö i Sverige, Mariehamn på Åland och Galtby i Finland, för att senare flyttas till den mer etablerade linjen Kapellskär–Nådendal via Mariehamn. Ombord fanns plats för cirka 600 passagerare och 60 personbilar, vilket för tiden var en imponerande kapacitet för en mindre färja. Under åren i Östersjön blev hon känd som en pålitlig arbetshäst, men den tekniska utvecklingen sprang snabbt ifrån henne. Redan i slutet av 1960-talet började de stora ”Papenburg-färjorna” göra sitt intåg, och Apollo framstod plötsligt som alltför liten och omodern för de växande passagerarströmmarna.
Efter en kort men historiskt betydelsefull insats för Viking Line såldes fartyget 1970, vilket markerade början på en lång exil från nordiska vatten. Hon döptes först om till Manic och transporterades till Nordamerika för att tjäna i Saint Lawrence-floden i Kanada under några år, innan hon återigen fick namnet Apollo under nya ägare.
Hennes nästa stora kapitel utspelade sig i Medelhavet, där hon under 1980- och 1990-talen bytte både namn och nationalitetsflagg flera gånger. Under namn som Hagios Dionyssios och Samos Spirit blev hon en bekant syn i den grekiska övärlden och Adriatiska havet. Hennes nätta storlek, som blivit en nackdel i Östersjön, visade sig vara en stor tillgång i de trånga och grunda hamnarna i Medelhavet.
Fartygets livslängd imponerade på många, men efter över fyrtio år i kontinuerlig drift började tidens tand och strängare internationella sjösäkerhetsregler ta ut sin rätt. I mitten av 2000-talet bedömdes det inte längre vara ekonomiskt försvarbart att genomföra de omfattande renoveringar som krävdes för att hålla henne i trafik. År 2006 fattades det slutgiltiga beslutet och hon såldes för upphuggning. Hennes sista resa gick till de turkiska skrotvarven i Aliaga. Där kördes den gamla pionjären upp på stranden för att möta skärbrännarna, vilket definitivt satte punkt för historien om det fartyg som en gång i tiden bar Carl-Bertil Myrstens drömmar om en röd flotta över Östersjön.