Nieborów

Hon byggdes 1973 för trafiken mellan Hamburg och Harwich och fick redan på jungfruresan smeknamnet Tjuren på Nordsjön. Som Nieborów gick hon i fjorton år för Polferries, först inhyrd och sedan köpt, på nästan alla rederiets linjer till Sverige. Därefter följde fjorton år i Adriatiska havet, innan hon höggs upp i Turkiet 2017 efter nästan 44 år i trafik.

Tjuren på Nordsjön

Trafiken som Prinz Hamlet byggdes för hade svenska rötter. Lion Ferry i Halmstad, som ingick i Bonnierkoncernen, hade 1964 börjat trafikera Sverige, Danmark och Tyskland och sökte nya marknader. Tillsammans med resebyrån och skeppsmäklaren Karl Geuther i Bremen öppnade rederiet i maj 1966 en linje mellan Bremerhaven och Harwich med den nybyggda Prins Hamlet från Wärtsilä i Åbo. Hon gick i färjetrafik på sommaren och kryssade till Karibien, Kanarieöarna och Sydamerika på vintern, medan den inhyrda Viking III tog över linjen.

Även Hamburg ville ha en färjelinje till England. Ett konsortium med rederiet F. Laeisz, Hamburger Landesbank, bryggeriet Holsten och Hamburgs hamnrederi HADAG slöt avtal med Lion Ferry. I maj 1969 flyttades Prins Hamlet till Elbe, döptes om till Prinz Hamlet och började gå mellan Hamburg och Harwich från en ny ro-ro-kaj vid St. Pauli-Landungsbrücken. Det gemensamma bolaget hette Deutschland-England-Fährexpreß, Lion Ferry ägde hälften och HADAG skötte driften. Trafiken marknadsfördes som Prinzenlinien, och överfarten från Hamburg tog 21 timmar. Bremerhavenlinjen fick 1970 en egen nybyggd färja från Nobiskrug, Prins Oberon.

Trafiken från Hamburg tog fart, och den första Prinz Hamlet blev snart för liten, särskilt för frakten. Hon hade dessutom svårt att hålla den täta tidtabellen. Hösten 1970 såldes hon till Frankrike och ersattes av den inhyrda Prinz Hamlet II, ex Vikingfjord. Efter två framgångsrika år ville rederiet ersätta även henne med ett nybygge. Den 10 maj 1972 beställdes en ny bilfärja vid Nobiskrug i Rendsburg, samma varv som byggt Prins Oberon. Nybygget kostade nästan 40 miljoner D-mark. Ett dotterbolag till en bank i Hamburg sålde andelar i fartyget från 5 000 mark och uppåt och marknadsförde erbjudandet under namnet Prinz Malcolm. Konstruktionen byggde på två tidigare färjor från Nobiskrug, Prins Bertil från 1964 och Innisfallen från 1969.

Hon kölsträcktes den 15 november 1972 med varvsnummer 679, sjösattes den 26 maj 1973 och levererades den 8 november samma år som Prinz Hamlet till Fährschiffgesellschaft ”Prinz Hamlet”, Kröger, Dr. Prüssmann & Co. i Hamburg, där även HADAG ingick.

Den 12 november 1973 gick hon på sin första resa från Hamburg till Harwich och ersatte därmed Prinz Hamlet II, som lades upp i Hamburg och i början av 1974 såldes till marockanska Comanav. Redan på jungfruresan fick hon rida ut en storm med vindar på upp till 30 meter per sekund, och det gav henne smeknamnet ”Bulle der Nordsee”, Tjuren på Nordsjön.

Hon tog 1 100 passagerare, hade 572 hyttplatser och plats för 225 bilar. Inredningen var enkel, med mycket plast, och många hytter hade bara handfat. Bara några få lyxhytter var mer bekvämt utrustade. Bildäcket lastades enbart via en akterramp då man av kostnadsskäl hade avstått från bogport.

I många år gick Prinz Hamlet mellan Hamburg och Harwich, och ibland ersatte hon andra fartyg mellan Bremerhaven och Harwich. I mars 1975 fick hon maskinproblem. Det visade sig vara en lagerskada, och hon fick ligga länge på varv. Från den 13 mars till juni gick DFDS-färjan Dana Sirena i hennes ställe i full Prinzenlinien-målning.

I början av 1980-talet hade HADAG fått stora ekonomiska problem, bland annat efter en satsning på kryssningsfartyget Astor. De styrande i Hamburg beordrade en bantning, och HADAG lämnade tillbaka sina andelar i Prinzenlinien till Lion Ferry. År 1981 sålde Lion Ferry hela Prinzenlinien till danska DFDS, och året därpå köptes Lion Ferry självt av Stena Line. Prinz Hamlet behöll sin tyska flagg men fick DFDS skorstensmärke, med ett P för Prinzenlinien infällt i det maltesiska korset.

Under Prinzenliniens sista år hade besättningen minskats och fartyget fått ett rykte om sig att vara sjaskigt. DFDS satsade på att förbättra bilden av rutt och fartyg. Bremerhavenlinjen lades ned den 17 december 1982, och all kraft lades nu på Hamburg. Under åren 1982–85 renoverades Prinz Hamlet i omgångar. Hon fick nya hytter, heltäckningsmattor och en större besättning. I januari 1986 översågs hon på Seebeckwerft i Bremerhaven, och efter det tog hon 626 passagerare i 218 hytter.

Vid några tillfällen 1984 och 1985 chartrades hon av Nato för resor mellan Hamburg, Southampton, Zeebrugge, Harwich, Oslo, Åndalsnes, Tromsø och Dundee.

När norska Jahre Line ersatte sin Kronprins Harald från 1976 med ett nybygge, slog DFDS till. Fartyget togs över den 27 februari 1987 och döptes om till Hamburg av folkkära skådespelerskan Heidi Kabel vid St. Pauli-Landungsbrücken den 4 april. Med plats för 1 033 passagerare i 468 hytter och 404 bilar var hon betydligt större än Prinz Hamlet. Samma dag gjorde Prinz Hamlet sin sista resa på linjen, och dagen efter lades hon upp.

Sommarfärja för DFDS

I maj 1987 såldes Prinz Hamlet för 18 miljoner D-mark till moderbolaget DFDS i Köpenhamn. Hon döptes om till Prins Hamlet, fick dansk flagg med Esbjerg som hemmahamn och sattes in mellan Esbjerg och Newcastle. Under högsommaren gick hon även mellan Newcastle och Göteborg. På hösten chartrades hon återigen av Nato, och under vintern gick hon som ren fraktfärja mellan Esbjerg och Newcastle. Våren 1988 hyrdes hon ut till irländska B&I Line för trafik mellan Pembroke och Rosslare, och sommaren 1988 var hon tillbaka på Nordsjön, nu i DFDS nya färger.

För DFDS var fartyget dock svårt att använda året runt. Hon kunde bara gå som passagerarfärja på sommaren, och resten av året blev det fraktfart eller charter för andra rederier. Efter en sista Nato-resa i september 1988 lades hon upp på varvet i Frederikshavn och såldes i slutet av månaden till Sail Pride Inc. i Monrovia, ett bolag som förvaltades av Stena. I början av oktober fick hon namnet Stena Baltica, med Nassau som hemmahamn, men under det namnet gick hon aldrig i trafik.

Fjorton år för Polferries

Den 8 november 1988 hissades polsk flagga på fartyget. Polferries hade hyrt henne från Stena Line, med option att köpa henne efter sex år. Hon fick namnet Nieborów, efter palatset Nieborów nära Łowicz, och fick därmed, liksom Wilanów, Łańcut och Rogalin i samma flotta, namn efter ett av Polens stora slott och herresäten. Hemmahamn blev Kołobrzeg. Samma månad sattes hon in mellan Ystad och Świnoujście, som ersättare för Wawel från 1965, som hade sålts för att bli kasinofartyg i Karibien.

Nieborów kom till ett rederi som växte. År 1989 hade Polferries fler linjer än någonsin, sex fasta och två säsongslinjer, från Świnoujście till Ystad, Köpenhamn och Travemünde och från Gdańsk till Nynäshamn, Helsingfors och Riga, och dessutom Helsingfors–Visby. Efter ett år på Ystadlinjen flyttades Nieborów i november 1989 till Świnoujście–Malmö och till rederiets linjer från Gdańsk till Oxelösund och Nynäshamn. Där blev hon kvar i tio år.

År 1994 utnyttjade Polferries köpoptionen och köpte Nieborów. Samma år mättes hon om till 8 697 bruttoton. Samma år såldes Łańcut, och den 9 juni invigdes den nya passagerarterminalen i Świnoujście. Enligt en tysk artikel köpte rederiet fartyget efter de goda erfarenheterna under charterperioden, men tuffare tider väntade. År 1995 började Unity Line trafikera Ystad–Świnoujście med den nya färjan Polonia.

Våren 1997 genomförde Polferries en stor rockad av flottan. Silesia flyttades till Köpenhamnslinjen, och på Malmölinjen tog Nieborów över hennes turer tills snabbkatamaranen Boomerang sattes in den 23 juni. Från juni gick hon tillsammans med Rogalin från Gdańsk, som nu trafikerade Nynäshamn i stället för Oxelösund. Vintern därefter skulle hon byggas om, och 1998 var hon tillbaka i trafik, ”renoverad och lätt ombyggd”.

I januari 1999 flaggades hon ut till Bahamas, med Nassau som hemmahamn. Hon gick då mellan Nynäshamn och Gdańsk och mellan Ystad och Świnoujście, och från 2002 bara på Ystadlinjen.

Hösten 2002 hade vd Jan Warchoł städat upp efter krisen kring Boomerang. Katamaranen och färjeterminalen i Świnoujście var sålda, personalen hade minskats med 197 personer och skulderna till banker, anställda och leverantörer var betalda. Nästa steg gällde Nieborów. Hon var nästan trettio år gammal, det lönade sig inte längre att modernisera henne och hennes certifikat skulle snart gå ut. Sedan flera månader förde rederiet samtal om att sälja henne.

I slutet av oktober skrev Głos Szczeciński att PŻB hade lagt ut henne till försäljning och att ett rederi i Medelhavet var intresserat. Warchoł ville varken bekräfta eller förneka: ”Att sälja ett fartyg är inte samma sak som att sälja en bil. När de sista underskrifterna är gjorda informerar vi officiellt.” Köparen blev Adriatic Lines i Montenegro, och den 10 november 2002 gjorde Nieborów sin sista tur mellan Ystad och Świnoujście. Då hade hon gått i fjorton år för Polferries, ungefär lika länge som på Harwichlinjen.

Kvar i Polferries flotta fanns därefter bara tre färjor, Pomerania, Silesia och Rogalin, för linjerna till Köpenhamn, Ystad och Nynäshamn. Det räckte för vintern, men till sommaren behövdes mer kapacitet för lastbilstransporterna. Warchoł berättade att ledningen letade efter ett fartyg att hyra in, och att PŻB hade kommit överens med PŻM, ägaren till konkurrenten Unity Line, om att sätta in ett gemensamt fartyg på Ystadlinjen.

Fjorton år över Adriatiska havet

Hos Adriatic Lines fick hon namnet Sveti Stefan II och fortsatte under Bahamasflagg med Nassau som hemmahamn. I slutet av november 2002 lämnade hon Gdańsk för Bar i Montenegro, och i januari 2003 sattes hon in mellan Bar och Bari för Montenegro Lines. Under somrarna gick hon även till Ancona. Redan samma år hölls hon kvar av myndigheterna i Bari på grund av säkerhetsbrister.

Under inbördeskriget i Libyen våren 2011 deltog hon i evakueringen av människor från Sirte och Ras Lanuf och kom bland annat till Valletta på Malta med 400 evakuerade. Från slutet av maj samma år var hon under några veckor uthyrd till Adriatica Lines mellan Bari och Durrës i Albanien.

I maj 2016 slet hon sig från förtöjningen i Kotor i vindbyar på 45–50 knop. Hon låg då, som är vanligt i regionen, med ankare i fören och aktern och trossar till land, men trossarna brast. Den nedfällda akterrampen skadades i hydrauliken, slets halvvägs loss och blev hängande ned i vattnet. Rampen gick inte att hissa upp, och med begränsad manöverförmåga tog hon sig ut på öppet vatten och vidare i 2–5 knop till varvet i Bijela, eskorterad av bogserbåten Boka Sky. De 270 passagerarna klarade sig oskadda.

I december 2016 lades hon upp i Bar, och hon kom aldrig mer i trafik. I april 2017 drog klassningssällskapet in hennes klass. Hon var då den enda färjan under Montenegro Lines flagg, och framtiden för linjen Bar–Bari, som drevs av Barska Plovidba, hängde nu i luften. Själv såldes hon för upphuggning för 265 dollar per ton, och under panamaflagg lämnade hon Bar i maj 2017. Tre dagar senare kom hon till Aliağa i Turkiet och kördes upp på stranden för att huggas upp, nästan 44 år efter leveransen från Rendsburg.

Någon ersättare till Sveti Stefan II kom inte. Ett år senare stod det statsägda Barska Plovidba fortfarande utan fartyg, och kroatiska Jadrolinija fick sköta linjen Bar–Bari på dess vägnar.

Kronologi

1973-11-08	Levererad som Prinz Hamlet till Fährschiffgesellschaft ”Prinz Hamlet”, Hamburg, för Prinzenlinien.
1981	DFDS tar över Prinzenlinien.
1987-05-04	Överförd till DFDS, Köpenhamn. Omdöpt till Prins Hamlet den 11 maj.
1988-09-29	Såld till Sail Pride Inc., Monrovia (Stena). Den 10 oktober omdöpt till Stena Baltica.
1988-11-08	Chartrad till Polferries med köpoption. Polsk flagga, omdöpt till Nieborów.
1994	Köpt av Polferries.
2002-10	Såld till Adriatic Lines, Montenegro.
2017-05-17	Anländer till Aliağa, Turkiet, för upphuggning.

Specifikation

Längd	118,73 meter
Bredd	18,55 meter
Dräktighet	8 697 brt (efter ommätning 1994)
Lastförmåga	1 127 dwt
Maskineri	Fyra Stork-Werkspoor 6TM410, 11 700 kW, 22,5 knop
Passagerarkapacitet	1 100
Lastkapacitet	225 personbilar
Namnsignal/IMO	C6HD4/7320332